Uppdatering igen!
Det är nästan så jag skrattar lite just nu. Andra dagen i rad som jag bloggar - nästan gift med datorn. Hmmm - knasigt värre.
Idag var dagen D. Bebben skulle hänga med på mitt jobb. Glad i hågen klev jag upp i vanlig tid. Elias brukar alltid vakna 06.00 MEN imorse bara sov och sov han. När klockan var 6.45 fick jag väcka honom. Fick hålla på i 15 minuter innan jag fick liv i honom... men men jag gav aldrig upp. 7.30 brummade vi iväg till jobbet. Bilresan gick överförväntan - bebben skrek inte en enda gång. Satt och lekte där bak hela tiden!
Alla på jobbet tyckte han blivit stor och att tiden gått fort. Det är ju dock inte så konstigt eftersom han blir ju snart 15 månader! Vi hade som sagt friluftsdag idag och bebben och jag skulle dela ut saft i skogen. MEN innan vi kom oss iväg, ringde mobilen och det var min mormor. Hon yrade om att hon inte sovit ngt på hela natten och att hon skulle gå och sova, en stund på morgonen. Samtalet gick ut på att hon inte skulle bjuda på lunch. Meddelade tanten om att jag inte var intresserad av lunch utan ville träffa henne, dvs. hon skulle inte bry sig om ngn lunch. Vi åkte ut till vätskekontrollen och jag började fundera på vad det var med mormor. Ringde upp henne igen och då lät hon riktigt risig - tvingade henne att ringa akuten. De ville att hon skulle komma upp, eftersom hon hade svårt att andas och hade ont i bröstet samt strålningar ut i vänsterarm. Plockade bebben och rusade till bilen, brummade järnet till mormor och stoppade in henne i bilen. Hon var alldeles grå i ansiktet, läpparna var blå och hon yrade på om allt möjligt. Hon talade inte sammanhängande. Insåg allvaret och trampade gasen nästan i botten (vågade inte köra så extremt fort eftersom jag hade bebben i bilen...). När vi kom fram gick vi in på akuten och vi såg inte en kotte ngnstans, jag fick springa in och leta folk. Hittade en liten söt tant som kom och mötte mormor. De ledde in henne på ett rum. De kopplade på en massa sladdar och grejer. Det tjöt och pep överallt. Läkare och sköterskor kom och gick... Att vänta på ngn som sade ngt var extremt jobbigt! Till slut förklarade en av sköterskorna hur manicken fungerade... Mormors blodtryck var 190/145 och pulsen nästan 200, syresättningen var på typ 70. Nu var det här på riktigt!!! Mormor blev gråare och gråare... Doktorn beslutade att mormor skulle få medicin - de sprutade in den RAKT IN I BLODET OCH SAKTA MEN SÄKERT SJÖNK VÄRDEN. Vilken känsla! Efter ca. 15 minuter så pep maskinen till igen (inget litet pip utan värsta piiiiiiiiiiiipet). Allt försvann och mormor svimmade MEN jag var helt säker på att hon dog. Det var nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv! In kommer en karl (som jobbar på akuten) - han börjar hojta på mormor och mormor kvicknade till - LÄTTNAD! och doktorn kommer in. De kollar igenom allt och meddelar att nu slår hjärtat i rätt takt igen.
Mormor hade ngt som kallas för förmaksflimmer, låter kanske inte allvarligt men kändes otroligt allvarligt. Mormor har under dagen piggat på sig och ligger nu inlagd på hjärtavdelningen på Sunderbyn. Det är skönt att de inte skickade hem henne idag utan låter henne ligga inne ngn natt.
Skjutsade hem bebben under dagen och när jag sedan kom tillbaka igen hade mormor fått färg i ansiktet och läpparna blivit röda igen. SKÖNT! Jag märkte direkt att mormor var mer normal när jag kom tillbaka på eftermiddagen.
Under dagen har jag ringt runt till släkt (morbror, moster, mamma, lillebror). Fick inte tag i mamma - det var extremt jobbigt. Mamma är ju min fasta punkt här i livet, hon som står bakom mig i vått och torrt utan mamma hade jag inte varit den jag är idag. Det kändes tungt att inte kunna prata med henne, det var ju trots allt hennes mamma! Till slut ringde hon upp, lyckligt ovetandes om det som hänt. Nåja - allt är ju bra nu (hoppas jag). Har precis pratat med mormor och hon skulle bortsa tänderna och gå och sova för natten. Hoppas hon får sova HELA NATTEN och inte känna ngn smärta. Snälla Sunderby sjukhus - ge mormor en massa lugnande och tabletter, så hon får sova!
Imorgon åker jag dit - förhoppningsvis får jag skjutsa hem henne! Jag vill ju ha henne lvar länge till, hon är ju endast 76 år! Jag älskar dig lilla mormor!
KRAM!
Idag var dagen D. Bebben skulle hänga med på mitt jobb. Glad i hågen klev jag upp i vanlig tid. Elias brukar alltid vakna 06.00 MEN imorse bara sov och sov han. När klockan var 6.45 fick jag väcka honom. Fick hålla på i 15 minuter innan jag fick liv i honom... men men jag gav aldrig upp. 7.30 brummade vi iväg till jobbet. Bilresan gick överförväntan - bebben skrek inte en enda gång. Satt och lekte där bak hela tiden!
Alla på jobbet tyckte han blivit stor och att tiden gått fort. Det är ju dock inte så konstigt eftersom han blir ju snart 15 månader! Vi hade som sagt friluftsdag idag och bebben och jag skulle dela ut saft i skogen. MEN innan vi kom oss iväg, ringde mobilen och det var min mormor. Hon yrade om att hon inte sovit ngt på hela natten och att hon skulle gå och sova, en stund på morgonen. Samtalet gick ut på att hon inte skulle bjuda på lunch. Meddelade tanten om att jag inte var intresserad av lunch utan ville träffa henne, dvs. hon skulle inte bry sig om ngn lunch. Vi åkte ut till vätskekontrollen och jag började fundera på vad det var med mormor. Ringde upp henne igen och då lät hon riktigt risig - tvingade henne att ringa akuten. De ville att hon skulle komma upp, eftersom hon hade svårt att andas och hade ont i bröstet samt strålningar ut i vänsterarm. Plockade bebben och rusade till bilen, brummade järnet till mormor och stoppade in henne i bilen. Hon var alldeles grå i ansiktet, läpparna var blå och hon yrade på om allt möjligt. Hon talade inte sammanhängande. Insåg allvaret och trampade gasen nästan i botten (vågade inte köra så extremt fort eftersom jag hade bebben i bilen...). När vi kom fram gick vi in på akuten och vi såg inte en kotte ngnstans, jag fick springa in och leta folk. Hittade en liten söt tant som kom och mötte mormor. De ledde in henne på ett rum. De kopplade på en massa sladdar och grejer. Det tjöt och pep överallt. Läkare och sköterskor kom och gick... Att vänta på ngn som sade ngt var extremt jobbigt! Till slut förklarade en av sköterskorna hur manicken fungerade... Mormors blodtryck var 190/145 och pulsen nästan 200, syresättningen var på typ 70. Nu var det här på riktigt!!! Mormor blev gråare och gråare... Doktorn beslutade att mormor skulle få medicin - de sprutade in den RAKT IN I BLODET OCH SAKTA MEN SÄKERT SJÖNK VÄRDEN. Vilken känsla! Efter ca. 15 minuter så pep maskinen till igen (inget litet pip utan värsta piiiiiiiiiiiipet). Allt försvann och mormor svimmade MEN jag var helt säker på att hon dog. Det var nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv! In kommer en karl (som jobbar på akuten) - han börjar hojta på mormor och mormor kvicknade till - LÄTTNAD! och doktorn kommer in. De kollar igenom allt och meddelar att nu slår hjärtat i rätt takt igen.
Mormor hade ngt som kallas för förmaksflimmer, låter kanske inte allvarligt men kändes otroligt allvarligt. Mormor har under dagen piggat på sig och ligger nu inlagd på hjärtavdelningen på Sunderbyn. Det är skönt att de inte skickade hem henne idag utan låter henne ligga inne ngn natt.
Skjutsade hem bebben under dagen och när jag sedan kom tillbaka igen hade mormor fått färg i ansiktet och läpparna blivit röda igen. SKÖNT! Jag märkte direkt att mormor var mer normal när jag kom tillbaka på eftermiddagen.
Under dagen har jag ringt runt till släkt (morbror, moster, mamma, lillebror). Fick inte tag i mamma - det var extremt jobbigt. Mamma är ju min fasta punkt här i livet, hon som står bakom mig i vått och torrt utan mamma hade jag inte varit den jag är idag. Det kändes tungt att inte kunna prata med henne, det var ju trots allt hennes mamma! Till slut ringde hon upp, lyckligt ovetandes om det som hänt. Nåja - allt är ju bra nu (hoppas jag). Har precis pratat med mormor och hon skulle bortsa tänderna och gå och sova för natten. Hoppas hon får sova HELA NATTEN och inte känna ngn smärta. Snälla Sunderby sjukhus - ge mormor en massa lugnande och tabletter, så hon får sova!
Imorgon åker jag dit - förhoppningsvis får jag skjutsa hem henne! Jag vill ju ha henne lvar länge till, hon är ju endast 76 år! Jag älskar dig lilla mormor!
KRAM!
Kommentarer
Trackback